Margareta Petré
Färgen – ett språk.

Artikel ur Aguélimuseets vänners årsskrift 2014

Sommaren 1987 hade jag äntligen fått ett golv på övervåningen i min gamla gård i Nordingrå. Äntligen stod ateljén klar - 60 kvadratmeter ren yta väntade. Jag rullade ut en stor duk; och började i min iver där jag var – på golvet. Som vanligt med att först skapa en atmosfär med papper, färg och terpentin. Pappret gick sönder i blötan och jag fick syn på – sågmina händers rörelser i färgen. Jag fortsatte. Plötsligt kunde jag med händerna forma färgklanger i den hastighet de krävde. Det var som om jag spelade dit färgernas vibrationer på duken, skulpterade med immateriell massa.

Den nödvändiga närheten var uppnådd. Där och då hände det. Jag fann det som skulle bli mitt språk för färgen. Och jag fann det bokstavligen med mina händer. Då försvann också alla motiv, figurativa som abstrakta. Färgen själv var i ett slag hela motivet. Ögonblicket var väl förberett - det vet jag efteråt. Färgen hade alltid varit det bärande i allt jag gjort, men jag behövde gå igenom många faser, både i mitt liv och i mitt skapande, innan jag nådde fram till färgen - som ensam bärare av allt.

Från det ögonblick det hände, låg vägen öppen för utvecklingen av ett nytt formspråk; ett språk som snarast kan jämföras med musikens. Ett höga C formar sig, antar sin form i rummet, utifrån sångerskans attack - det hon ger i tonen. Så blir också mina ”färgenergier” till. Färgen får den form den måste få, beroende på den laddning jag ger den. På så sätt, bär formen fram färgens mening – blottlägger den.

Det är också här allt står eller faller, med vad jag förmår ge i färgen. Precis som för sångerskan. Hon kan åstadkomma ett felfritt höga C, men utan hennes inre ljus blir vi inte träffade i våra djup.

Skicklighet räcker inte för att beröra en annan människa, vare sig i konsten eller i livet.

Färgenergier – ja det kom att bli ett samlande begrepp för mina målningar, som jag med tiden kom att arbeta med i flera tunna skikt, och på så sätt sakta bygga upp färg och ljusvibrationer. Varje skikt får sina rörelseriktningar, för att till slut utgöra en enda vibrerande klangmassa. I och med det öppnade sig nästa fas i min språkutveckling. Nu kunde jag skapa ljus i färgen på ett helt annat sätt än tidigare - vibrerande ljus. Målningarna är stora, större än en människa, och det är avgörande för att man skall omfattas av färgenergiernas klangmassa - förlora fotfästet.

Det stora formatet har följt med sedan den dagen för länge sedan, då på det nya golvet i Nordingrå. Den gången tänkte jag inte på betydelsen av att jag gav mig ut på en duk större än mig själv.

En dag i ateljén, när jag satt och såg på en ny stor färgenergimålning, i gult och ljust violett; kom en upplevelse från min första studietid över mig.
Det var sommar och jag arbetade på ett Sjukhem för gamla. En morgon kom jag in till en patient jag inte varit hos tidigare. När jag öppnade dörren, var det som om rummet var fyllt av ett högt vibrerande gult och violett ljus, som fyllde mig med en förunderlig och högtidlig stämning. Så såg jag sängen där en liten tunn kvinna låg. Hon var omgiven av det där rörliga ljuset, och hennes ljusa ögon var redan på väg till en annan värld. Hon dog den natten. Det var min första upplevelse av närheten till döden, och det var oerhört vackert. När jag kom hem, försökte jag måla min ljusupplevelse. Fåfängt och dömt att misslyckas. Det var mitt första abstrakta försök, eller rättare sagt bortom det abstrakta. Jag kom över huvud taget inte i närheten av vad jag ville. Jag trevade efter ett språk.

Så sitter jag där, efter nästan 40 år, och ser på mina gul/violetta ljusvibrationer - som nu blivit till! Slagen av hur mitt försök, för så länge sedan, nu framstår som en vägledande undermedveten ström, som löpt genom årens alla faser i min utveckling.

Jag tror att det misslyckade försöket var viktigt. Ja, inte bara tror, jag inser nu att det var av avgörande betydelse. Jag tog i något jag inte kunde hantera, inte var mogen för, och med det försöket, planterades fröet till det som skulle komma att bli mitt språk för mina färgenergier. När jag gjorde mig av med alla motiv, där på golvet i Nordingrå, och färgen själv blev allt; uppstod i och med det också en ny utgångspunkt inför själva tillblivelseprocessen. Upplevelser, tankar och idéer med sina motiv, stod inte längre i vägen mellan mig och färgen.

Dom gul/violetta ljusvibrationerna, som väckte mitt minne, kom inte till ur vare sig tankar på döden, eller något annat. Utan enbart och renodlat ur min vilja att sätta färgerna i rörelse, för att skapa ljusvibrationer som skulle leva och verka. En fri utgångspunkt – fri från minnen, idéer - och mig själv!

Hur går det till att sätta färgen i rörelse, gjuta liv i materien? Ja det går inte. Det vill säga det går inte att bestämma sig för. Men när man uppslukas av det man gör, och glömmer sig själv, kan ens inre rum, där själen bor, öppna sig, och dess ljus frigöras, för att färga sången, rinna till över pianotangenterna, i orden – i färgen. Det är just i ett tillstånd av total närvaro, de gudabenådade ögonblicken uppstår. Där fullständig koncentration och avslappning blir till ett.

Ett tillstånd bortom tid och rum, där jag på något sätt upphör. Det som då sker, är inte av en människohand utan med. Jag blir helt enkelt själens redskap – men det är likväl min fysiska hand som är i rörelse i färgen. Det här tillståndet har i alla tider beskrivits på olika sätt, men alltid med den gemensamma nämnaren att; ”detta något” sker som av sig självt.

Nu består konstnärligt skapande, som vi alla vet, inte bara av gudabenådade tillstånd. Det är arbete och åter arbete, men det är i det levande förhållandet i arbetet, det där ”något” infinner sig. Så det gäller att vara där, vaken och beredd. För några år sedan, efter en utställning på Konstakademien, med Färgenergierna, började den vita färgen kräva mig, mer och mer, tills den tog över helt och hållet. Vitt har alltid intresserat mig på ett särskilt sätt - haft en särskild betydelse. Nu hade den huvudrollen!

Något väldigt spännande tog sin början.

Vitheten – outgrundlig – onåbar; och ändå absolut närvarande! Vita ljusvibrationer, förtätas till en sorts rörliga abstrakta kroppar i en rymd – förskingras och förtätas igen - som ett sillstim i havet. Jag började tänka på ljud från rymden i möte med ljusvibrationerna; och fann Nasas upptagningar av radiovågor från Saturnus! Det blir ett möte över ofantliga avstånd, som kommer att försiggå och ljuda i en visning av min vita värld.

Under arbetet med vitheten, det vita ljuset, har jag då och då tänkt på när jag såg min mamma som död. Det var mitt första direkta möte med döden. En upplevelse som förde mig bortom allt. Det var bara jag, min pappa och prästen i det lilla kapellet. En speciell ceremoni innan begravningen.

När prästen öppnade kistan, fylldes hela det lilla kapellet, av ett vitt icke bländande ljus - essensen av mamma. Det var hon - i det vita ljuset - som levde i hela rummet. Jag höll om hennes huvud. Det hade en underbar sval temperatur. Minnet finns än i mina händer Jag målade tre vita porträtt.

Liv slocknar
Liv blir till

Min sons födelse; det största och mest genomgripande i mitt liv. Jag föddes själv till något mer. Förlöstes till en ny utgångspunkt som människa. I mitt skapande frigjordes också krafter, som suttit fast. Färgerna lossnade från ”gravitationen” i mig, och visade sig för min inre syn, som underbara vibrerande - färgenergier! Som jag några år senare skulle börja fånga med mina händer på det nya golvet i ateljén i Nordingrå.